Som så ofta med drömmar minns man rätt luddigt vad de handlade om, men känslan är stark.

Imorse när jag vaknade var den känslan saknad.

Saknad efter dansfolket hemma i Falkenberg.

Så jag gissar att jag måste drömt nåt sånt.

Och fy vad den känslan har varit stark hela dagen!

Har gått och tänkt på det en himla massa.

På mina saknade kollegor/lärare/vänner, brudarna jag dansat med många timmar i veckan i flera år och så det senaste tillskottet: mina elever.

Det var bland det som var svårast med att välja att lämna Falkenberg och börja plugga- just för att jag träffar inte detta folket på helgerna när jag väl kommer hem, vilket jag gör med nära vänner och familj.

Och detta var folk jag spenderade lika mycket tid med som jag spenderade med nära vänner och familj- om inte mer!

Utan att man tänkte på det så blev man väldigt tajta, och just att man träffades så ofta gjorde att man hölls ständigt "uppdaterade" om varandra. Vad som hände och hur man kände. En extrafamilj liksom.

Visst kan jag ibland lyckas stämma träff för en fika med någon dansare (även om det är galet svårt eftersom vi har lika upptagna liv allihopa) men eftersom det blir så sällan så blir det mycket "ytligare" liksom.

 

Tro mig, jag velade mycket fram och tillbaka om jag skulle kunna lyckas åka hem en dag i veckan för att själv dansa och en dag för att få ha kvar mina elever- men jag hade gått ett par tusenlappar back i månaden...

Men jag vill det egentligen. Så oerhört mycket!