Ja, det är super-duper-megadåligt att detta inlägg inte blivit av förrän nu...
I början kändes det för känslosamt för att skriva och många gånger kändes det som min hemlängtan efter mina vänner skulle kännas mycket mer om jag tog tag i detta inlägg. Var det något jag verkligen saknade i USA var det ju familj och vänner! Jag blev aldrig supertajt med svenskarna jag lärde känna på plats (förutom Amanda som kom efter jul men hon bodde en bit bort, hade besök många av de veckor hon var där och hade sedan typ inga pengar att göra saker för) utan jag blev allra tajtast med underbara amerikaner i mitt lag, men tyvärr var de ofta fullbokade med extraklasser, flera olika jobb, familj och dylikt. Och som lokalbor var de inte så intresserade av turistsakerna. Jaja, det var toppen ändå, men det är anledningen till att jag kunde ha ont av saknad.

Helgen innan jag åkte till LA i augusti förra året hade jag en liten avskedsfest. Flera var tyvärr bortresta eller upptagna på annat håll, men vi hade en riktigt trevlig kväll där det bästa utan tvekan var överraskningen som Veronika och Johanna hade ordnat med.
Jag känner mina vänner väl så jag misstänkte att det skulle komma något halvspontant tal eftersom de är grymma på roliga rim, men jag var absolut inte beredd på att få en bok med hälsningar de samlat in, både från folk som var på plats och såna som befann sig på annan ort!
Jag gillar inte att gråta inför folk (vem gör det liksom?) och jag visste att jag var uttittad så jag lyckades hålla tillbaka tårarna, men det var verkligen bara precis. Mamma vägrade att läsa boken alls för hon sa att hon inte skulle klara av det förrän jag var hemma igen, så hon får väl våga sig på den nu.
Boken tog jag med mig till USA för att läsa i när jag kände att det behövdes.
Så, så, sååååå fina och fantastiska vänner jag har! Love you!