No runner, but doing my best

Jag tvekade, men jag hade lovat mig själv.
Ja, att springa hela vägen hem från Julle.
Jobbigt, men ingen tortyr skulle jag beskriva det.
Tror dock inte det kommer bli någon vana att jag alltid springer hem från honom, hehe.
Men jag är stolt. Man känner sig alltid så duktig när man har tränat.
Och nu förtjänar jag att njuta av mitt varma bad!

Bjuder på den

PUSS

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0