Efter drygt en halvtimme var vi framme i ett mysigt villaområde, där vår tränares bästa väns mamma bor. 

Det första som hände mig och Lei när vi slog oss ner i en soffa var att det kom två små söta hundar och hoppade upp i våra famnar. Eftersom vi båda älskar hundar men inte har några så passade det perfekt med ett par uppmärksamhetskrävande hundar.

Vi satt nära köket och var sociala medan min tränare, hennes bästa vän (ända sedan college) och hennes mamma fixade det sista med maten. Det bjöds på snacks och alkoholfri tranbärsdrink. Lei är 19, vilket ju är laglig ålder att dricka i Sverige men inte i USA, och vår tränare ansåg att det inte hade varit helt rätt av henne att bjuda henne på alkohol, haha. 

Innan maten samlades alla i köket. Det var delar av Glorias (tränarens bästa vän) släkt, vår tränare Jennifer och vi. En man höll ett litet Thanksgiving-tal om vad vi hade att vara tacksamma för i dessa tider och avslutade med en bordsbön. Precis såna amerikanska traditioner som jag är glad över att få vara med om.

Borden var fullspäckade med en massa godheter som jag knappt kände igen, hehe.

Majsbröd, potatismos, blomkålsmos, filippinska grillspett (släkten var filippinsk), gröna bönor, brysselkål, mac n cheese, olika grytor och gratänger, "stuffing", bröd och kex med olika pålägg, såser, grönsaker och förmodligen andra saker jag lyckats missa nu. Självklart fanns den viktigaste maträtten- kalkon! Thanksgiving kallas ju trots allt Turkey Day och det passar mig utmärkt för jag älskar kalkon.

Åh, hade man bara haft plats i magen hade man kunnat äta i evigheter- så oerhört gott det var! Framför allt mac n cheese (första gången jag åt hemmalagad), bröd med päron&gorgonzola, stuffing, en gratäng med sötpotatis, grillspetten och såklart kalkonen. 

De "tvingade" på oss enorma matlådor med rester, men det är jag väldigt tacksam över nu, haha.

Till efterrätt hade de bakat olika kakor och två pajer, så trots att man var mätt fick man finna lite extra plats för en bit äppelpaj.

Vi hade varit lite oroliga över att det skulle kännas stelt att vara där som "utomstående" men alla var hur trevliga och härliga som helst! Lei är från Hawaii men med släkt från Filippinerna så den gemensamma nämnaren blev det lite snack om, och såklart mitt svenska ursprung. De var nyfikna över många saker med Sverige och plötsligt försökte jag lära dem enkla svenska fraser och våra namn med svenskt uttal. Det snackades också cheerleading(såklart), skönhetstävlingar (Glorias morbror försökte värva Lei in i branschen), söta bebisar mm. Både underhållande och intressanta diskussioner. Inte stelt för fem öre utan väldigt trevligt! 

Vi var bland de sista att bege oss hemåt strax efter nio och vi var båda oerhört glada över att vi vågat oss ur vår comfort zone och hade åkt dit. 

Det var länge oklart hur denna amerikanska högtid skulle firas för min del, men så igår överraskades vi i laget när vår tränare supergulligt bjöd hem de som ville till att fira hemma hos henne med hennes familj. De flesta har familj inom någon timmes avstånd så de är hemma, men jag och Lei (Hawaii) kände att det passade oss perfekt!

För min del ska det bli superspännande att få uppleva en "äkta amerikansk" Thanksgiving! Och lite smått nervöst såklart, hehe... Jag vet ju ingenting alls om högtiden förutom att de äter kalkon, och så ska jag fira med folk jag aldrig träffat. Men jag är nervös på ett bra sätt.

Efter en vecka i sängen var förstås en fet att-göra-lista oundviklig, men den är absolut överkomlig. 

Under veckans två första dagar har jag gått på ett par lektioner, skrivit på flera arbeten, mailat lite olika personer, varit på en bra träning och kört en vardags-utekväll i WeHo med min kära lagkamrat JP. Det sistnämnda är anledningen till att jag skriver detta blogginlägg efter fyra på natten... Morgondagens enda lektion börjar 16.00 så det är ok att vi barhoppade en vanlig tisdag. Och fick vår dos av Holly-weird. Det finns verkligen skumma/komiska typer där!

Ser fram emot att kunna ha fullständiga maraton med hela serien framöver, hihi.

Och läsa böckerna på nytt- utan tvekan! 

Annars har min helg varit händelsefattig.

Varit sängliggande med hosta och huvudvärk. Sett 2 hela säsonger av OC på en vecka och  varit något helt oerhört uttråkad! 

Så jag hoppas att nästa vecka blir roligare! Den är ganska fullbokad så den har absolut potential. 

Och så är det ju en av landets stora högtider på gång- Thanksgiving!

Ni som känner mig vet nog vilket stort Hunger Games-fan jag är. Fullkomligt älskar böckerna, som jag sträckläste varje chans jag fick och till och med upprepade gånge övervägde om man kunde cykla och läsa samtidigt för jag inte ville pausa.

Och till skillnad från många andra stora boksuccéer så är faktiskt inte filmerna en besvikelse- tvärtom! 

Jennifer Lawrence säger jag bara...

Jag fick upp ögonen för serien efter första filmen släppts, men efter det har jag haft som tradition att se filmerna på premiärdagen, eftersom jag inte kan stå ut med att andra pratar om dom utan att jag vet, hehe.

Så kvällens biljetter har varit bokade sedan de släpptes för en dryg månad sedan. Filmen började tydligen smygvisas igår men det står jag ut med.

Här i LA finns såklart otaliga biografer att välja på, men en av de med väldigt bra rykte är Pacific Theatre på The Grove, så här strosar jag nu runt med en Red Velvet Hot Cocoa i handen och väntar på de andra. Det är otroligt fint och mysigt här på The Grove, framför allt nu inför jul.

Eftersom jag hade tenta/projektinlämning i alla ämnen över en 10 dagars period så har denna veckan inneburit minimalt med plugg och maximalt med resultat.

Tur för mig, eftersom jag vaknade upp för ett par dagar sedan och mådde riktigt kasst! 

Den plötsliga temperaturskillnaden verkar ha fått de flesta att bli sjuka och eftersom min roomie varit sjuk i en vecka så var det väl bara en tidsfråga innan det var min tur...

Men man har ju sällan tid att ligga hemma och vara sjuk, så strategin dessa dagar har varit att ligga hemma i sängen så länge som möjligt och titta på OC/sova, sedan peppra på med alla hemmakurer man kan komma på (C-vitamin, grönt te, honung, citron, alvedon och Celsius) för att orka sig igenom en lektion plus en träning eller match. Funkar tillräckligt bra ett par dagar och nu har jag långhelg.

Tillbaka till resultatöverflödet. 

Kommer ni ihåg att jag hade hyfsad tentaångest? I verkligheten var den rätt rejäl- jag har en förmåga att inte känna mig tillräckligt förberedd pga för lite pluggande så jag hetspluggar de allra sista dagarna. Och så går det... fantastiskt bra! 

Varför i hela världen har jag sån ångest och på fullaste allvar tror att det kommer gå "dåligt"? För det gör jag. Jag skulle aldrig säga att jag känner mig oförberedd för att få höra från andra att "Nemen du kommer säkert göra bra ifrån dig!", utan när jag säger det är det så jag verkligen känner. Dock innebär mitt "dåligt" att jag får B eller C, vilket känns konstigt och fel men så är det. 

Jag utsätter alltså mig själv för en massa ångest och stress- alltid helt i onödan. Och so what om jag skulle få ett B? Det är vad jag försöker intala mig men det är svårare att leva efter det. Jag antar att det har följt med mig sedan jag var liten och direkt var duktig i skolan. En tjej i min Health Behavior-klass ville typ göra en psykoanalys av mig efter vi snackat lite för hon var så fascinerad över min pluggmentalitet, framför allt när det inte funnits någon som helst press från mina föräldrar eller syskon. När jag var liten tyckte jag helt enkelt bara om att lära mig nya saker och med åren växte omedvetet pressen jag sätter på mig själv.

Åter igen, grundtanken var att jag är här för upplevelserna och eftersom mina betyg inte räknas in i min svenska utbildning spelar de ingen roll utöver att vara en bra merit, oavsett om de är A eller B. Jag får försöka banka in det i huvudet en extra gång. 

Våra basketkillar besegrade Vanguard med 72-52 och tränaren bjöd hemmapubliken på pizza. Whoop! 

Men det är härligt att "återuppleva" saker, så jag tänkte faktiskt dela med mig av några guldkorn.

Maj:

Juni: 

Juli:

Augusti:

Och sedan åkte jag ju till andra sidan Atlanten den 17e augusti. Ett otroligt äventyr som jag vet är en större upplevelse att ta mig an på egen hand, men stundvis vill jag  flyga hit saknade familj och vänner så vi kunde uppleva allt detta tillsammans!

Jag och Tracy skulle nämligen gå på en inspelning av Jimmy Kimmels talkshow. Det är kul att vara med om sådant som man inte kan uppleva hemma och vi var inte så dåligt lottade heller som fått biljetter den dag Julia Roberts gästade.

Det gjorde även fyra härliga barn/ungdomar från serien Black-ish och showen avslutades med en minikonsert av rapparen Future.

För min del kom denna lediga dag passande efter en vecka med tenta i varje ämne plus ett par inlämningar- phew! 

Jag hade tänkt förena nytta med nöje men när det kom till kritan visade det sig att jag var helt slutkörd och spenderade största delen av dagen i sängen. 

Runt klockan fem pallrade jag mig dock bort till Northridge Shopping Mall för att uträtta ett par cheer-ärenden. Det blev ett rött läppstift på Sephora inför matcher och både svarta och röda shorts till träningar. Vi ska "helst" träna i skolans färger, så mina rosa och lila träningskläder passar inte perfekt. Även om vi såklart är tillåtna att avvika mot svart/rött/vitt ibland så är det faktiskt väldigt snyggt när laget matchar. 

Och efter några inslamingsjobb ska vi snart skaffa snygga träningskläder och väska, wihoo! Dräkterna lånar vi när de ska användas (precis som i Sverige) men vi har faktiskt fått nya cheerskor, en röd T-shirt och en svart kjol vardera. Tackar! 

Hur som helst, shoppingutbudet här i Northridge visade sig faktiskt vara riktigt bra! Farligt för plånboken dock...

Jag var inne både på PINK och Victoria's Secret men jag gråter alltid inombords över hur dyrt det är... I Florida gick hela laget loss totalt på VS outlet med superpriser, men mina Google-sökningar har hittills inte lyckats hitta någon outlet med just de affärerna, så sitter någon av er läsare på någon kunskap om det så får ni gärna tipsa mig! Annars är tanken att vänta tills de ordinarie butikerna har rea och då gå loss, hehe...

Okej, tillräckligt om sånt som egentligen är fullständigt onödigt och inte spelar någon roll alls när allvaret ska in... Men ibland får man lov att vara "ytlig" och fokusera tankarna på shopping också! 

Hejsan allihopa! 

Jag sitter i biblioteket där jag klunkar energidricka (mina nya roommates håller mig uppe för länge om kvällarna), lyssnar på Disney Greatest Hits och pluggar det sista innan jag har en rehabtid precis innan dagens Nutrition-tenta. 

Det känns som jag har pluggat så himla mycket senaste veckan -eller ja, i alla fall försökt plugga- men båda dessa tentorna täcker helt enkelt väldigt mycket material.

Kort sagt har väl inte helgen varit den bästa. Känt mig väldigt stressad av plugget, varit less på att vara ensam en massa och längtat hem till familj och vänner. Kropp och sinne riktigt skrek efter miljöombyte. Energin har varit låg och endast velat ligga i sängen och kolla serier, men den ekvationen går inte riktigt ihop med att behöva plugga. 

Well well, några änglar hemifrån har peppat mig med en massa fina ord och nu är jag redo att ta tag i denna veckan. 

Sen tar det såklart energi att leka doktor åt sitt knä, som pga bandagets position begränsar knärörligheten och blir ett irritationsmoment.

Efter sex dagar cheer förra veckan ställdes kvällens träning in, vilket är något jag normalt sett hatar, men denna gång var tajmingen nog bra för mitt knä och plugg.

Dock börjar inte den "riktiga" säsongen än, utan fram tills jul är det träningsmatcher som gäller.

I torsdags mötte killarna Cal State LA och efter en ruskigt jämn match där de först låg under med 10 poäng med 10 min kvar, sedan ledde med en ynka poäng med mindre än en minut kvar, så vann de slutligen med 54-50.

Kvällen därpå gästades tjejerna av Master's College och åkte dessvärre rejält på stryk. 

Vad innebar dessa matcher för mig som college-cheerleader då? 

Ja, förutom att jag fick hänga en massa hos idrottsläkarna pga mitt blodiga knä, hehe...

Om ni har sett mycket på amerikansk tv så kan ni kanske tänka er hur matchupplägget såg ut.

Vi gjorde en tunnel som entré för lagmedlemmarna när de presenterades, alla stod vända mot amerikanska flaggan med höger hand över bröstkorgen när nationalsången spelades innan matchstart och på tv-skärmar visades inspelade filmer från hemmalaget. Skolans maskot, Matty the Matador, var överallt och kastade ofta ut gratisprylar till de i publiken som skrek mest.

Vi cheerleaders stod utmed kortsidan av planen där det blev ramsor och stunt. Dock utan pompoms, eftersom de inte kommit ännu. 

I timeout sprang vi ut på planen och körde en koreografi och stunt, och när det var dags gör halvtid formade vi åter igen en tunnel för basketspelarna att ta sig ut igenom. 

Vi är ganska många i laget, så vi ordinarie fick köra varsin halvlek. Det fanns inte dräkter till alla (jag fick en, men 2 storlekar för liten haha) så vissa blev tvungna att joina reserverna på läktaren i väntan på att fler dräkter ska komma.

Stylingmässigt är vår coach ganska strikt med hur vi ska se ut, men jag tycker det är ganska kul att ha smink, läppstift och lösögonfransar för en gångs skull. I fredags fick vi dessutom klassiska vattentatueringar av skolans maskot att ha på kinden och det om någon kändes typiskt amerikanskt!

Det var en rolig första baskethelg och mitt oturligt tajmade knä hindrade mig inte alltför mycket. Efter matchen i fredags åkte jag, Chrissy, Jayme, JP och Nohely till Chili's för att äta och umgås. Maten var jättegod, portionerna enorma och sällskapet väldigt trevligt. Alla andra är veteraner och det blev en hel del snack som kanske inte alla newbies får höra, men de sa att min "newbie-bubbla" blivit rejält spräckt nu, haha.

Sedan gick laget även på volleybolltjejernas match mot Hawaii på lördagskvällen bara för att heja från publiken, så det blev en cheerintensiv vecka där vi träffades sex dagar i rad!

Såret var inte djupt eller behövde sys, men eftersom det hade blödigt igenom tre omgångar bandage kände jag att det var bäst att kolla upp det. 

Undrar hur ofta läkarna får höra "din nästa (22-åriga) patient hade trillat...

Idrottsläkaren som fixade det ena gången innan basketmatchen igår sa förvånat "So you cheerleaders do difficult jumps, tumble and toss people in the air, but you can't walk properly?!".

Ja, man känner sig ju lagom klantig! Hoppas bara jag inte får något stort fult ärr... Det räcker liksom att jag haltar pga bandaget och inte kan börja knät ordentligt! 

 

 

Och det bästa var nog i söndags förmiddag:

Jag och mamma hade klurat på hur och när jag skulle kunna ha en FaceTime-dejt med mormor och morfar eftersom deras teknologi inte riktigt tillåter det. Så mamma hade bjudit hem dem på middag och helt plötsligt ringer lilla jag från andra sidan Atlanten. Mormor var häpnasförd av tajmingen- tänk vilken slump att jag ringde just när de var där! Haha nja, knappast någon slump. 

Det blev en riktigt kul och lyckad överraskning! 

Min söta lilla sportbil har inte världens maxade bagageutrymme, så jag hade kört upp ett lass tidigare och fyllde varje vrå av bilen denna dag.

Dock kunde jag såklart inte klämma in varken min säng eller byrå, så jag hade anlitat en privatperson med pickup truck från sajten Task Rabbit. Man fyller i vad man behöver hjälp med och anlitar personer utifrån deras profiler, referenser och timkostand.

Jag anlitade Eric, en kille med superbra referenser och de visade sig varit välförtjänta för han var väldigt trevlig och hjälpsam! Det tog 1,5 timme och resulterade i en kostnad på 820 kr, vilket såklart svider lite men var det bästa jag kunde hitta utan kontakter.

Efter Eric och jag burit säng och byrå upp till tredje våning fick jag gå ytterligare tre eller fyra vändor mellan lägenheten och bilen för att få upp allting. Värt att nämna är att trots att det var första november så var det 31 grader varmt! Utan tvekan den dagens workout. 

Eftersom det är tråkigt att leva ur väskor såg jag till att faktiskt packa upp allting samma dag så det blev lite hemtrevligt. Vi behöver skaffa rumsavdelare/skärmar mellan mitt lilla krypin och köket, men det ser inte helt pjåkigt ut ändå! 

Vi hade dock ingen aning om att det skulle komma såpass många (typ 4 roomies, 7 andra svenskar och en fransman) men det blev väldigt kul! Det var synd att vi inte kunde förfesta längre men vi hade en deadline att försöka vara i Santa Monica vid tio så det var bara att ringa ett antal ubers och sticka.

Planen var pub crawl (bar-hoppa), alltså gå mellan olika barer hela kvällen, men det blev i slutändan bara två.

Första stället hade inträde (nej tack) andra stället hade för långsam kö, tredje stället var trevligt med mysig stämning & goda drinkar, och sista stället spelade en massa dansvänlig musik tills stängningsdags. Det sista stället blev lite mer likt utgångar hemma! 

Dock stängde klubben redan halv två (what?!) trots att klockan skulle ställas tillbaka en timme klockan två så de hade kunnat ha uppe extra länge... Vi var taggade på att ha efterfest men Hollywood-gänget kände att det var skönare för dem att åka direkt hem, så det blev istället varsin slice pizza för oss innan vi också pallrade oss hemåt.

Eftersom jag skulle upp ganska tidigt dagen därpå var det dock inte katastrof för min del.

Överlag har det varit en kul Halloween! Alltid kul att se en massa grymma utklädnader! 

Vi hade nog förväntat oss mer, men kanske var vi på fel platser vid fel tidpunkter. Den 31a är det till exempel en jättekänd Halloweenparad i West Hollywood. Well well, still was fun! 

Dock var vi ute i lite för god tid pga att vi var rädda att trafiken skulle vara fruktansvärd, så vi fick sätta oss en stund på Coffee Bean med fika innan vi gick till klubben och mötte upp Reza, haha.

Överallt i sociala medier hade det stått "Halloween Masquerade" med en bild på en tjej med klassisk ansiktsmask, så vi trodde att det var det som gällde för kvällen men det var vi nästan ensamma med. Jaja, våra masker var fina i alla fall! 

De flesta andra hade vanliga Halloweenutklädnader och nattklubben var stylad med spindelnät, stora spindlar, monster mm.

Det var absolut en rolig utgång, men inget direkt utstickande mot andra utgångstillfällen, så vi kanske hade satt upp för höga förväntningar. Dessutom var ju detta egentligen kvällen innan Halloween.

Efter klubben stängde klockan 2 tänkte vi egentligen åkt på efterfest men allting blev väldigt utdraget och en massa väntan, så jag och Tracy bedömde att det nog inte skulle vara värt det. Istället åkte vi till IHOP och oh my god vad gott det var med chicken quesedillas vid fyra! 

Jag åkte till Northridge med hyran och det första flyttlasset eftersom min lilla sportbil inte rymmer alltför mycket packning på en gång.

Sedan hade jag en bokad tid hos en av skolans Athletic Trainers (typ idrottsläkare/PT/sjukgymnast för idrottslagen) för att jobba på mina handleder, armbåge och axel. Jag har ju fått göra stärkande övningar i många år nu för att kunna hålla på med gymnastik trots min överrörlighet ( = sätter mycket press på mina ostabila leder i väldigt utsatta lägen) men min lagkapten tyckte jag skulle kolla med dem ifall de kanske hade andra övningar att komplettera med. Egentligen ska de bara täcka skador som hänt när man är här, men de tyckte det var en gråzon eftersom mina tumblingkunskaper behövs i laget.

Jag var där på bedömning i tisdags och den resulterade inte i mycket nytt. Jag vet ju mycket väl om mina små skavanker och vad det innebär att jag kör gymnastik trots dem, men snubben visste inte att jag är sjukgymnaststudent så han förklarade väldigt noga, vilket jag trots allt tycker är bra av honom! 

Plus att han kallade mig för lean, fit och strong haha.

Bedömningen slutade med att jag får fortsätta träna tumbling men dra ner på mängden, plus komma dit och köra rehab två gånger i veckan.

Så fredagen var mitt första rehabpass och det var väldigt spännande att se vad de hittar på här!

Som uppvärmning fick jag doppa händerna 5 gånger vardera i varmt vax! Sedan trädde han plaståpåsar och grytvantar över mina vaxbeklädda händer och så fick jag sitta där i tio minuter innan han drog av vaxet som steltnat som handskar på mig.

Det ska tydligen vara bra för att värma upp handlederna och sätta igång blodcirkulationen. 

De mesta övningarna och redskapen hade jag sett förr antingen hos sjukgymnasten eller i skolan, men det blev en hel del nya kombinationer så det ska bli spännande att se vilken nytta det gör! 

Efter att ha gått tillbaka till lägenheten (vilket man kan göra flera gånger per dag när man bor mitt emot skolan) för att börja packa upp, så satte jag mig i bilen hemåt mot Marina Del Rey igen vid tre.

Jag ville ju kunna slappa lite innan det var dags att göra sig iordning för det första Halloweenfirandet! 

Jag såg förresten att Liseberg hade nappat på det konceptet i år! Kul!

Här är det dock svårt att välja- ska man gå till Universal, Knotts Berry Farm, Six Flags, Long Beach, Queen Mary eller något annat? 

Vi kände oss ändå säkra ganska tidigt på att vi ville gå till någon av de två mest omtalade- Universal eller Knotts Berry Farm. Universal är kända för kvalitet med sina äkta Hollywood-sminkningar, medan Knotts stått mer för kvantitet med sitt stora utbud.

I slutändan fick pengarna avgöra och Knotts var 20 dollar billigare.

Det är svårt att matcha många personers scheman, så två dagar innan Halloween var det bara jag och Tracy som kunde åka. 

Från Marina Del Rey till Buena Park (olika stadsdelar) ska det egentligen ta cirka 40 min, men vi hamnade i värsta rusningstrafiken så det tog oss hela 2 timmar och 20 minuter! 

Knotts Berry Farm är egentligen en nöjespark, men sedan mitten av november har den "vanliga" parken stängt 17.30 och så har det varit Knotts Scary Farm mellan sju och ett eller två på natten. Vi var där klockan åtta så trafiken fick oss inte att gå miste om allt för mycket.

Det är svårt att beskriva upplevelsen och framför allt eftersom det var svårt att få bra kort mörker och dimma (rökmaskiner), men det var riktigt grymt! 

Utöver vanliga åkattraktioner, matställen osv då var allt uppiffat i äkta halloween-anda och det fanns typ elva mazes (labyrinter i hus) med olika teman! Tänk er typ elva olika Gasten! 

Det var riktigt välgjort och superintressant men tyvärr är jag riktigt svår att skrämma...

Tracy skrek hela tiden och till och med slängde sig ner på golvet flera gånger (ungefär som mamma skulle ha reagerat kan jag gissa haha) men jag bara skrattade åt både henne och monstren. Jag tror att jag på något undermedvetet plan är så medveten (här blev det krånglig) om att det trots allt bara är på låtsas, och därför blir jag inte skrämd oavsett hur många gånger de försöker hoppa fram bakom ett hörn med en kniv framför ansiktet på mig. 

Jag tycker fortfarande det är väldigt kul att hitta på sånt här, men jag kan gissa att upplevelsen känns annorlunda om man blir skrämd.