Eftersom jag hade tenta/projektinlämning i alla ämnen över en 10 dagars period så har denna veckan inneburit minimalt med plugg och maximalt med resultat.

Tur för mig, eftersom jag vaknade upp för ett par dagar sedan och mådde riktigt kasst! 

Den plötsliga temperaturskillnaden verkar ha fått de flesta att bli sjuka och eftersom min roomie varit sjuk i en vecka så var det väl bara en tidsfråga innan det var min tur...

Men man har ju sällan tid att ligga hemma och vara sjuk, så strategin dessa dagar har varit att ligga hemma i sängen så länge som möjligt och titta på OC/sova, sedan peppra på med alla hemmakurer man kan komma på (C-vitamin, grönt te, honung, citron, alvedon och Celsius) för att orka sig igenom en lektion plus en träning eller match. Funkar tillräckligt bra ett par dagar och nu har jag långhelg.

Tillbaka till resultatöverflödet. 

Kommer ni ihåg att jag hade hyfsad tentaångest? I verkligheten var den rätt rejäl- jag har en förmåga att inte känna mig tillräckligt förberedd pga för lite pluggande så jag hetspluggar de allra sista dagarna. Och så går det... fantastiskt bra! 

Varför i hela världen har jag sån ångest och på fullaste allvar tror att det kommer gå "dåligt"? För det gör jag. Jag skulle aldrig säga att jag känner mig oförberedd för att få höra från andra att "Nemen du kommer säkert göra bra ifrån dig!", utan när jag säger det är det så jag verkligen känner. Dock innebär mitt "dåligt" att jag får B eller C, vilket känns konstigt och fel men så är det. 

Jag utsätter alltså mig själv för en massa ångest och stress- alltid helt i onödan. Och so what om jag skulle få ett B? Det är vad jag försöker intala mig men det är svårare att leva efter det. Jag antar att det har följt med mig sedan jag var liten och direkt var duktig i skolan. En tjej i min Health Behavior-klass ville typ göra en psykoanalys av mig efter vi snackat lite för hon var så fascinerad över min pluggmentalitet, framför allt när det inte funnits någon som helst press från mina föräldrar eller syskon. När jag var liten tyckte jag helt enkelt bara om att lära mig nya saker och med åren växte omedvetet pressen jag sätter på mig själv.

Åter igen, grundtanken var att jag är här för upplevelserna och eftersom mina betyg inte räknas in i min svenska utbildning spelar de ingen roll utöver att vara en bra merit, oavsett om de är A eller B. Jag får försöka banka in det i huvudet en extra gång.