Efter drygt en halvtimme var vi framme i ett mysigt villaområde, där vår tränares bästa väns mamma bor. 

Det första som hände mig och Lei när vi slog oss ner i en soffa var att det kom två små söta hundar och hoppade upp i våra famnar. Eftersom vi båda älskar hundar men inte har några så passade det perfekt med ett par uppmärksamhetskrävande hundar.

Vi satt nära köket och var sociala medan min tränare, hennes bästa vän (ända sedan college) och hennes mamma fixade det sista med maten. Det bjöds på snacks och alkoholfri tranbärsdrink. Lei är 19, vilket ju är laglig ålder att dricka i Sverige men inte i USA, och vår tränare ansåg att det inte hade varit helt rätt av henne att bjuda henne på alkohol, haha. 

Innan maten samlades alla i köket. Det var delar av Glorias (tränarens bästa vän) släkt, vår tränare Jennifer och vi. En man höll ett litet Thanksgiving-tal om vad vi hade att vara tacksamma för i dessa tider och avslutade med en bordsbön. Precis såna amerikanska traditioner som jag är glad över att få vara med om.

Borden var fullspäckade med en massa godheter som jag knappt kände igen, hehe.

Majsbröd, potatismos, blomkålsmos, filippinska grillspett (släkten var filippinsk), gröna bönor, brysselkål, mac n cheese, olika grytor och gratänger, "stuffing", bröd och kex med olika pålägg, såser, grönsaker och förmodligen andra saker jag lyckats missa nu. Självklart fanns den viktigaste maträtten- kalkon! Thanksgiving kallas ju trots allt Turkey Day och det passar mig utmärkt för jag älskar kalkon.

Åh, hade man bara haft plats i magen hade man kunnat äta i evigheter- så oerhört gott det var! Framför allt mac n cheese (första gången jag åt hemmalagad), bröd med päron&gorgonzola, stuffing, en gratäng med sötpotatis, grillspetten och såklart kalkonen. 

De "tvingade" på oss enorma matlådor med rester, men det är jag väldigt tacksam över nu, haha.

Till efterrätt hade de bakat olika kakor och två pajer, så trots att man var mätt fick man finna lite extra plats för en bit äppelpaj.

Vi hade varit lite oroliga över att det skulle kännas stelt att vara där som "utomstående" men alla var hur trevliga och härliga som helst! Lei är från Hawaii men med släkt från Filippinerna så den gemensamma nämnaren blev det lite snack om, och såklart mitt svenska ursprung. De var nyfikna över många saker med Sverige och plötsligt försökte jag lära dem enkla svenska fraser och våra namn med svenskt uttal. Det snackades också cheerleading(såklart), skönhetstävlingar (Glorias morbror försökte värva Lei in i branschen), söta bebisar mm. Både underhållande och intressanta diskussioner. Inte stelt för fem öre utan väldigt trevligt! 

Vi var bland de sista att bege oss hemåt strax efter nio och vi var båda oerhört glada över att vi vågat oss ur vår comfort zone och hade åkt dit.