Det är sjukt hur lätt man kommer in i en rutin.
Samma veva, om och om igen.
Dagarna smälter nästan samman.

Sen när dansen börjar igen blir schemat ännu mer spikat.
Inget rum för spontanitet- knappt ens på helgerna.

Men jag har det hellre så än att inte ha saker att göra och bara gå runt hemma.
För de flesta andra är ju i alla fall nästan lika busy som man själv.
Så man får värdesätta de stunder man väl hinner träffas desto mer.

Och sen ska jag ju verkligen inte klaga.
Jag jobbar, trivs bra, tjänar massa pengar och får ändå spendera många timmar i veckan med det jag gillar mest- att dansa.

Så då får man väl offra spontaniteten.
Även om det är väldigt surt att inte kunna dra med bästa vännerna för att resa och upptäcka världen.
But my time will come.