Sedan jag kom hem från USA för en månad sedan har jag varit på två cheertryouter (hej hej mördarträningsvärk i hela kroppen!) samt tagit en promenad med Lollo. Punkt, haha.
Tiden, orken och motivationen har turats om med att inte riktigt finnas där. Jag har i alla fall kunnat stilla mitt samvete lite med att jag cyklar till och från jobbet varje dag och snittar på hela 20000-25000 steg per arbetsdag.

Ehm, helgerna sticker ut en hel del ur statestiken haha.

De två senaste somrarna har jag haft sommarkort på Friskis och faktiskt tränat en hel del efter jobbet eftersom vi delar byggnad, men nu var jag helt enkelt sjukt otaggad på att gymma. Då får man försöka sig på löpning, promenader och hemmaträning istället.
Efter några veckors om och men så var det igår dags för mitt första löppass på hela 1,5 år och jäklar vad segt det var att släpa sig ut när man visste hur jobbigt det skulle bli haha. De första stegen gjorde det ont överallt men det lugnade sig efter en stund och jag lunkade på i väldigt långsamt tempo. Dock invigde jag mina nya skor och det tar ju alltid sin lilla tid att bli bekväm med så det var fötterna som gjorde fruktansvärt ont största delen av mina drygt 4 km. Det blev min långsammaste snittid kanske någonsin - 1m15sek långsammare per km än tidigare - men det första passet är i alla fall gjort!

Idag var mina lår härligt/plågsamt slut, men jag tog mig i alla fall ut på en promenad i skogen. Försöka få in en bra vana igen liksom.

På tal om fötter så har mamma varit gullig och skaffat nya inlägg till mig. Jag använder hennes förra arbetsskor som haft hennes inlägg och de har inte passat mina fötter och gjort ganska ont. Sedan när jag hörde att en jämnårig kille på jobbet hade varit med om att plantarfascian (senstråket under foten som går från häl ut till alla tår och håller upp fotvalven) hade gått av (AJ!!!) så kände jag att det är oerhört dumt att gå så många timmar på betonggolv varje dag med fel inlägg!