Tredje dagen på campet började med uppvärmingen och dans, sedan var det dags för tumbling (gymnastik).

Vi som tillhörde intermediate/advanced gick upp en våning till B-hallen och nötte mycket grunder innan vi började med olika stationer. 

Efter att ha övat stilla flickisar hos Kelsey skulle min grupp köra running på vanlig matta med Carl. Dagen innan hade det gått väldigt bra så jag skulle köra ett varv med bra rondat flickis flickis (typ springa, hjulning till två ben följt av två bakåthandvolter) som uppvärmning innan jag skulle övergå till rondat flickis salto, som är den gympalänga jag för tillfället fokuserar på.

Men istället för att bli ett uppvärmningsvarv gick det helt fel.

Jag blir liggande på mattan och Carl kommer springandes fram till mig.

Han konstaterar snabbt att armbågen är ur led och snart kommer andra instruktörer och campets "sjukvårdare" till mig.

Det gick väldigt snabbt och alla skötte det otroligt bra och proffsigt! 

Inte för att det var till mycket tröst för mig.

Ambulansen skulle ta över en halvtimme så istället bar Blake och Carl ner mig (ordentliga muskelknuttar och härliga människor) och de lägeransvariga körde mig till akuten. Jag befann mig nog på akuten en kvart efter att skadan inträffade, vilket visar hur grymt de skötte det!

Snart kom Amelie, Anja, Astrid och Palmen från mitt lag till sjukhuset och höll mig sällskap. Världens bästa tjejer som missade hela lägerdagen för att vara med mig! Tonvis av guld värt!

Det blev morfin, röntgen och flera misslyckade försök av överläkaren att dra armbågen till rätta. De sa att jag var för "stark" och att musklerna hade intagit försvarsläge vilket innebar att de vägrade släppa.

Då fick de istället söva mig och när jag vaknade igen hade jag hela högerarmen i gips.

Groggy som attans fick tjejerna köra ut mig i rullstol till bilen och vi kunde återvända till campet efter sju timmar på akuten.

Alla på lägret var så otroligt snälla och stöttande. Det är underbart att se hur mycket främlingar faktiskt kan bry sig- både andra lägerdeltagare, personal och instruktörer.

Nu är armen gipsad tre veckor framåt och sedan blir det sjukgymnastik.

Det är bra svårt att klara vardagen utan höger arm men som tur är så är folk jättehjälpsamma.

Jag tänker skaffa så bra sjukgymnast som möjligt för denna specifika skadan och sköta min rehab exemplariskt. Worlds i april är den stora motivationen och jag tänker gå upp på mattan och köra den gympa jag vet att jag kan!

Dock lär det behövas en del terapi hos en idrottspsykolog först för bilden av hur armen viks dubbel spelas upp i huvudet på repeat...

Jag är arg, ledsen och förtvivlad över att ha hamnat i den här situationen.

Jag såg så oerhört mycket fram emot de sista två sommarlovsveckorna, flytten tillbaka till Göteborg, att komma tillbaka till skolan, skapa en ordentlig vardag där uppe och framför allt att cheerleadingen skulle dra igång igen.

Jag kände hur utvecklingen verkligen gick framåt och var så redo att verkligen ge allt!

Nu blir proriteringarna den närmsta tiden annorlunda.

Jag är tacksam över att det inte blev värre och över att tajmingen ändå var "bästa möjliga", men det är klart som tusan att inget av detta är roligt att behöva gå igenom.