Det påminde en hel del om gymnastiktävlingar.

Förträning, invigning och en hel del häng i träningshallen.

Domare som utefter en hög med riktlinjer poängsätter programmen beroende på svårigheter, stunt, gymnastik, hopp, dans, utstrålning, tajming osv. Väldigt mycket som bidrar till en helhet och sedan vinner laget med högst poäng.

En läktare med publik och även andra deltagare som hejar på. Allt fokus på de som tävlar just då.

GCO är den största föreningen i södra distriktet och det märktes på publiken och främst övriga deltagare! En helt otrolig gemenskap där man stod och skrek sig hes (trots att man visste att man behövde rösten till sitt eget program), var nervös nog att slita i håret för de andras skull och hoppade av glädje när det gick bra.

Känslan av att höra publiken skrika lagets namn minuten innan man gick ut på mattan och framför allt känslan när man skulle lämna mattan och passerade deltagarläktaren där de andra GCO-lagen stod upp, applåderade och skrek... Helt otroligt! 

Jag har hållit på med många lagsporter, men gemenskapen har nog aldrig varit såhär stor! Varken i egna laget eller föreningen som helhet. Tänk liksom att vi mötte gråtande Wildcats-medlemmar i trappan efter vårt program. Eftersom de skulle upp snart efter oss kunde de inte kolla, men blotta vetskapen om att vi satt allting bringade fram glädjetårar hos vissa. På samma sätt som vi stod på läkaren och var helt galna när de sedan körde. Det är något extra.

 ❤️ GCO Family !