Idag får det bli en liten paus i bloggandet om livet här i LA och istället fokus på vad som hände hemma i Falkenberg.

Idag begravdes nämligen Daniela Kristensson, som varit min musikalregissör, kollega och vän.

När jag gick på första Laddad-auditionen i början av 2011 hade jag bara gått i dans i ett år och gick mest för att få lite auditionträning och förhoppningsvis bekräftelse om att jag var skicklig nog att komma med. Istället blev det början på en viktig utveckling för mig som dansare och person.

För hade jag inte blivit vald att vara koreografens assistent i den musikaluppsättningen eller ett halvår senare själv koreografera nästa musikaluppsättning så vet jag inte vem jag hade varit nu. Det var oerhört viktiga, lärorika och roliga upplevelser för mig. Och allt för att Daniela såg potential i lilla oerfarna jag och vågade satsa på mig. Hon lärde mig oerhört mycket och blev också en nära vän under den tidsperioden.

 

Sedan kom hennes stora hjärnoperation och tyvärr medförde den personlighetsförändringar som fick henne att säga och göra saker som resulterade i att hon förlorade många vänner. Då vi inte längre jobbade ihop höll vi inte så mycket kontakt men det blev ett par facebookmeddelanden de senaste åren.

Oavsett vad som hände efter hennes operation så väljer jag att minnas det vi upplevde innan dess och jag är så väldigt tacksam för de minnena.

 

Nu vann till slut cancern kampen och det är så tragiskt att denna vidriga sjukdom ska ta livet av någon som bara drygt fyllt 40. Det är inte rättvist för fem öre och det går inte att förstå varför såna saker drabbar just vissa personer, men jag antar att det är en del av livet... Rest In Peace Daniela och tack för allt!